Vårt land (237)
(Laulu lauletaan seisten, ja lakki otetaan pois.) Vårt land, vårt land, vårt fosterland. Ljud högt, o dyra ord. ;,; Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord. ;,; Din blomning , sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång. ;,; Se, ur vår kärlek skall gå opp. Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre, klinga skall en gång, vår fosterländska sång. ;,; (VK 2)